Om Bottenhavet
Bottenhavet är ett artikelarkiv med texter om design och formgivning.
Om serifernas ursprung
Det finns i huvudsak två olika former av teckensitt som används i löpande text: antikvor och sansserifer. Det som skiljer dessa två åt är de små fötterna och hattarna som finns på antikvorna. Dessa kallas serifer, varför icke-antikvor följaktligen kallas sansserifer (utan serifer).
X med markerade serifer
Idag fyller dessa serifer en viktig roll när vi läser långa textstycken, de hjälper ögat att hålla reda på vilken rad man följer. När hela rader av text är satta med en antikva skapas ett slags räls för ögat att följa.
Men vem uppfann serifen?
Det intressanta är att detta inte alls verkar vara en medveten mänsklig uppfinning, utan något som kommit till av en ren slump! Det finns två vedertagna teorier om serifernas ursprung.
Antikvor dök för första gången upp huggna i sten hos romarna i deras inskriptioner på monument och liknande. Under Romarikets storhetstid ville Romarna befästa sin position med ett symbolspråk som andades makt. Därför satte man i system att markera sina byggnadsverk med stora romerska bokstäver.
En sten med romersk inskription
Då man skulle skapa en ny inskription anlitade man först en skrivare som målade in texten på stenen, sedan en stenhuggare som förevigade den samt slutligen någon form av målare som fyllde i bokstäverna med röd färg (vilket är en osäker sanning då det idag endast finns små pigment kvar av denna).
Man tror att seriferna har uppkommit under en av dessa processer. Den första teorin säger att de dök upp då stenhuggaren skulle markera avslutet på bokstäverna genom att slå ett vinkelrätt slag, välbekant för alla som har prövat på att mejsla i trä. Detta verkar ju intuitivt och fullkomligt rimligt, men det finns en till teori som är precis lika möjlig!
Då skrivaren la grunden för inskriptionen använde han någon form av flytande färg. För att markera bokstäverna ordentligt, för att se till så inte färgen rann ner på raden under, drog han ett snett streck med penseln vid foten av varje bokstav. Förmodligen drog han även ett streck i toppen av bokstäverna för symmetrins skull. När sedan stenhuggaren kom lät han dessa streck bli en del av bokstäverna.
Jag vet inte vilken av dessa som är troligare, men båda är helt klart intressanta. Det är en underlig slump att något som kommit till på det här viset har visat sig vara en av de viktigaste i upptäckterna för det skrivna språket.
